kassandra50

Annika Liljedahl

Dyka i marsipan, 1979

Nylonväv, frigolitkulor, textilfärg, akrylvadd, ca 120x110x110 cm

Under sommaren visas utställningen "Konstfeminism" på Liljevalchs. Utställningen spänner främst över tidsperioden 1970-talet till idag men också skymtar några föregångare från 60-talet. Det första som slår mig när jag vandrar omkring i salarna är bredd, mångfald och massverkan! Starka personliga, provokativa uttryck blandas med mer subtila och eftertänksamma. Lust och sprittande glädje varvas med ilska, energi, kraft, sorg och vemod. Ett stort spectrum som allt kan sammanfattas under rubriken "konstfeminism".  På en vägg sitter samtliga nummer av "Kvinnobulletinen", som utkom i början på 70-talet. Jag kände igen vartenda nummer! Gick ju själv på gatorna och sålde den.  Att den skulle hamna på Liljevalchs 2006 var ingenting som vi tänkte då. Åtskilligt på utställningen fungerar som "flash-backs" och då handlar det om genusperspektiv, om kvinnors frigörelse. "Det personliga är politiskt" och "synliggörandet av sexism och förtryck" är spår att följa genom hela utställningen. Stora, braskande uttryck som har en klart aggitativ funktion är ju det jag först ser. Dessa verk svämmar över, fyller upp rummen och tar plats.  Men snart finner jag också den mer stillsamt (inte mindre kraftfullt) verkande konsten. Verk som inte känns tidsbundna utan varar och varar. Jag tänker på verk av Lenke Rothman, Barbro Bäckström, Margareta Renberg och Cilla Ericson. Bland fotograferna finns Ann-Christine Eek representerad. Hon var en av de första verkligt stora kvinnorna inom svensk dokumentärfotografi. Där fanns också Ann-Sofie Sidéns konstfotografier (arrangerade bilder) av kvinnor som dömts till olika straff från 1600-talet och framåt."Konstfeminism" är en mycket omfattande utställning som det tar tid att gå igenom. Videoinstallationer, installationer, objekt, skulptur och måleri, allt finns där. Jag behöver återvända för att ha en rimlig chans att verkligen se allt.  Jag kunde t.ex. inte ägna mig åt videokonsten, det hade tagit alltför lång tid.
 
Här hittar du fler bilder från utställningen.

Tack till en av Valstabibliotekets bibliotekarier, som hjälpte mig att få fram ett ex. av denna sällsynta bok! Ja. Det ÄR Margareta Renbergs debutlyriksamling (1974)! Här är hennes efterord på baksidan av boken:

"Dikter borde skrivas så att analyser och förklaringar antingen är överflödiga eller omöjliga. En dikt bör i sig själv vara en sorts förklaring. Om den behöver eller kan förklaras betyder det att dess ord kan bytas ut mot andra och bättre. I så fall är den onödig. Jag vet inte om dikterna i den här boken uppfyller dessa villkor, men jag har gjort mitt bästa. De var nödvändiga för mig. En tatuerad dams memoarer handlar om vikten av att acceptera såväl sin yttre som sin inre verklighet, om att inte vara rädd för själva rädslan, och om en aning om en möjlig frihet."

En bättre och sannare programförklaring för hennes lyriska utgångspunkt har jag svårt att tänka mig.  För den som vill veta mer: sök i bloggen på Margareta Renberg. Jag har ju publicerat några texter och ett par målningar av henne tidigare. Snart är hon dessutom aktuell på Liljewalchs i utställningen "konstfeminism"!

orkidén spetsar ditt hjärta

du är askgrå i ansiktet

väggarna har krupit närmare

ute störtar regn och vilda ufon

men blomman på bordet vill inte vissna

faan

av Magnus Morgonro

Willy Granqvist, 1948-1985, radioprofil och författare, är  aktuell i de här dagarna. Bokförlaget Lejd, ett förlag som satt sitt namn på förlagskartan genom att ge ut den första delen  av Willy Granqvists samlade skrifter. Utgåvan med hans skrifter är vacker och ren. En liten teckning av Willy Granqvist pryder framsidan. Utgivningen görs i samarbete med Willy Granqvist-sällskapet, som har sitt säte i Uppsala.
Det är en ambitiös utgivning, 3 ytterligare delar är på väg och del 2 lär ska komma i Augusti detta år. I torsdags hölls ett seminarium om Willy Granqvist i ABF-huset i Stockholm och i går kväll, Fredag var det en helkväll med uppläsningar och musik på Forum, Sigtunagatan. Det har alltså getts rejäla möjligheter för oss i Stockholmstrakten att hitta vägen till ett märkligt och spännande författarskap. Seminariet hade jag inte möjlighet att gå på, men Forumkvällen missade jag inte. Flertalet uppläsare var poeter, en del med personlig anknytning till Granqvist.  På väggen ovanför flygeln hängde Jan Håfströms "Grabbaum I", en passande illustration i det här sammanhanget. Musiken  fungerade  som reflexioner till dikterna. Mats Persson, Love Derwinger och Chrichan Larsson, var de musiker som bidrog till att det blev en  egendomligt förtätad helhet där texter, kommentarer och Håfströms märkliga Grabbaum I vävdes samman. 

Här kommer 3 texter av Willy Granqvist:

Stenen fäller sin höst

stenen fäller
sin höst, det ångar i gräset
jag måste finna dig
åter och åter

(ur Kropparna och rummen)


Ordet bendel

ordet bendel 
är jag glad över
det dryper inte
det är torrt och ljust

jag tänker:
här är mina bendelar
min skalle
min bröstkorg
mina ben att gå med

jag tänker också:
här är mina händer
mitt ansiktes detaljer
som föddes med mej

och i drömmen
vilar bendelarna i
sin sakliga tystnad  

(ur En mun)


Det enklaste är att tiga

det enklaste är att tiga
så inte rädslan och saknaden
märks
det enklaste är 
att blomma tyst
så inte glädjen spricker

(ur En ängel i vår tid)


 

Dockhem?

En fingerring?

Ingenting

mer än det?

Hon föddes 1892 i Moskva i en familj där musik, konst och litteratur var viktiga inslag i vardagen.  Hennes första diktsamling kom när hon var 18 år och den blev en framgång. Ett år senare gifte hon sig med Sergej Efron, en 18-årig poet som även han redan givit ut en bok. Så kom 1917 med revolutioner och så  ett inbördeskrig. Marina Tsvetajeva blev ensam mor till två barn under hårda förhållanden i Moskva. Den yngre dottern dog under de här åren av svält på ett barnhem. Marina hade placerat barnen där för att de skulle få bättre mat än vad hon själv kunde ge dem. Sergej var officer i förband som var trogna Kerenskij och var han fanns visste hon inte under lång tid. Under 1919-1920 hade alla intellektuella det svårt i Moskva. Men det var under den här tiden hon lärde känna Pasternak, Majakovskij och Ehrenburg och nu skrev hon också en del av sina allra finaste dikter. När de vita arméerna lidit nederlag hade Efron flytt Ryssland och när han hörde av sig sökte Marina utresetillstånd och fick det. Sedan följde år i exil ute i Europa; i Berlin, Prag och Paris. Sergej och Marina gled isär och 1937 hittades liket av en rysk agent i Lausanne. Sergej Efron var den som utfört attentatet och han var försvunnen. Efter det här återvände Marina till Moskva, bara för att få veta att Sergej arkebuserats. (De här uppgifterna är osäkra, enligt Nils Åke Nilsson i hans förord till "Min ryska barndom" och kommer bl. annat från Ilja Ehrenburg. Birgitta Trotzig antyder i stället att familjen faktiskt skulle ha återförenats i Moskva innan arresteringarna i sin essä om Marina i sin bok Porträtt - Ur tidshistorien). Marinas dotter hamnade i arbetsläger, själv hamnade hon och hennes son i Elabuga, en liten tatarisk stad öster om Moskva. Där hängde hon sig 1941.

Det här är kortfattat en bakgrund till Marina Tsvetajevas unika författarskap. Hon var den första kvinnliga poeten i Ryssland som inte avfärdades med att skriva "kvinnlig" poesi. Hon jämfördes i stället med de stora manliga poeterna i sin samtid. När hon dog nämndes det inte i några ryska tidningar. Den stora tystnaden lade sig över hennes verk. Inte förrän efter Stalins död kunde hennes namn åter nämnas. 1965 kom ett urval av hennes dikter på nytt. Det är inte helt lätt att hitta hennes texter på svenska. Översättningarna som gjorts har utgetts i små upplagor och vissa kan man fortfarande hitta i välsorterade boklådor. Annat får man leta upp på antikvariat.

Här har jag hittat en intressant artikel av Anna Rotkirch för er som är intresserade att läsa mer om en av 1900-talets mest intressanta författarskap!

Nu verkar det nästan som om denna blogg mest handlar om det skrivna ordet. Nå det må så vara. Just nu hittar jag ständigt intressanta poeter. Som Fredrik Nyberg med sin senaste diktsamling "Det blir inte rättvist bara för att båda blundar" ISBN91-1-301557-5. Omslaget är underbart vackert med fjärilar tecknade av , ja vem? Det står bara att omslagsbilden är hämtad ur "Djur och natur i södra Halland under 1700-talet efter ett manuskript av Pehr Osbeck". Men det var nog inte Osbeck som gjorde fjärilarna eller var det? Pehr Osbeck var i vart fall en Linnélärjunge och denne Linnelärjunge har Fredrik Nyberg ägnat den första diktsviten "Agat och Oliv" i samlingen. Där möter också Axel Axbring, Fredrik Nybergs morfar. Vad Osbeck och Axbring har gemensamt är att båda var kyrkoherdar i samma församling med 200 års mellanrum. Denna första del av diktsamlingen består av prosadikter. De inleds alla med rubriken Biografi. Det är nästan analytiskt hållen text, forskande och iakttagande. Här är en av dikterna:

Åsen döljer. Jag läser: Skog är lika med ödelagd äng. Den 11:e februari
1795 bortfördes (så skriver Osbeck) två bikupor i den strida ström,
som uppstod då vattnet i Hasslövs bäck mycket hastigt steg. Ängen är
för liten. Nu skakar det på riktigt. Idag är det den 11:e februari 2004.
Vattnet stiger. Läs nu långsammare.