Skrivarhelg på Snöå Bruk


JVSTN Dala Järna


Bengt-Erik


Första kvällen - Vi är igång!


2:a dagen. Dags för ekstockstext! Vad är nu det?


Kan den här bilden användas?


Nu jobbar vi. Bild blir text!


















Häst på skrivarkurs med säker ledning av Gunnar!


Islossning - Sonetter!


Söndag. Sista dagen på skrivarhelgen. Under ytan.


En kursledare på morgonpromenad


Studier


Fördjupning




























Sista fikapausen på Snöå Bruk.

Tack till Kalle för den fantastiska matupplevelsen!


Och Yvonne! som tillsammans med Kalle skapat förutsättningarna för så mycket fint på Snöå Bruk!



Macbeth på kungliga operan

Operaversionen av Shakespeares Macbeth på kungliga operan är en salig blandning minst sagt. Berättelsen i sig blir i Kiljunens regi en ganska enkel historia som egentligen bara beskriver maktkamp. Macbeth själv beskrivs som en ganska svagt begåvad person som drivs till blodiga illdåd av sin satmara till hustru. Först mördar han Duncan, kungen utan att ha något annat motiv än att snabbt själv komma till makten (häxornas spådom skulle han till varje pris infria). Sen mördar han Banquo, för att häxorna spått att hans barn skulle bli kung. Det håller inte eftersom MacBeth själv var barnlös. Han hade ju faktiskt kunnat komma överens med Banquo, som verkade vara en trofast själ. Tala om att slåss i onödan. Och sådär fortsätter det. Naturligtvis slutar det med att Lady Macbeth blir galen, går i sömnen, försöker förgäves två sina händer rena från allt blod och tar livet av sig, samt att Macbeth blir skjuten av Macduff som hämnas sin fru och sina barn. Ja ja. Berättelsen är som den är, men jag gillar nog bättre Shakespeares ursprungshistoria som skildrar fler nivåer i sammanhanget. Det blir inte bättre av att regissören tar till  fåniga leksaks-k-pistar, kameror som mordvapen och fisknät som färgas i blod och nästan helt undviker de sexuella kontexterna som vanligtvis kryddar en Macbeth i operaversion.
Macbeth och BanquoMacbeth och Banquo

Ändå ska det sägas att sceneriet rätt snyggt. Jag faller för de där surrealistiska träden som växer upp i slutet. MEN det som räddar alltsammans från att bli ett patetiskt magplask är Verdi själv. Musiken är av det vidunderliga slaget. Kungliga operans kör är fantastisk, hovkapellet lyfter till oanade höjder under Morandis ledning och sen finns det solistiska prestationer som inte går av för hackor.  Lena Nordins sömngångarscen med sin slutaria. Den kommer jag att minnas mycket länge. Hon lyckades verkligen gestalta sin roll här och trots regissören som försett henne med ett bländande lysrör istället för nattlampa, lyckades hon sätta fokus på rollens dubbelhet.  Tala om att ge uttryck för ångest och ruelse på ett sätt som går under skinnet. Jaakko Ryhänen, den finske basen, som Banquo, var alldeles alldeles underbar. Stor sorg att han mördades redan i 2:a akten. Honom hade jag gärna hört hela kvällen. Macduff i form av georgiske tenoren Badri Maisuradze var oerhört övertygande och berörande i sin aria när han sörjer sin familj. Tyvärr saknade jag styrkan och glöden hos Macbeth själv, som sjöngs av Marco Vratogna. Rollen skulle Peter Matei ursprungligen ha gjort och jag kan nog föreställa mig att han hade varit som klippt och skuren. Vratogna var alltför lyrisk och för lite dramatisk i mitt tycke.  Till sist Operakören: Aldrig har jag hört den i ett bättre skick än denna kväll. Urstarkt i häxscenerna och folkscenerna. Detta var stor gestaltning av Verdi!!! Som gillade att skriva för körer. Så sammantaget var det en härlig kväll på operan om än med vissa invändningar mot regin. Det faller tungt på Kiljunens konto.

Forums vårprogram!

 I kväll var det ombudsträff på Forum och Jean Claude Arnault berättade bl.a. om vad vi har att se fram emot i vår. Titta in på deras hemsida, det är spännande program på gång!

Oförglömliga ögonblick

Virpi Pahkinen


Det finns ögonblick, det finns utdragna sådana som för alltid ristar in sig i minnet som något utöver det vanliga. Som berör oerhört starkt och som man sedan inte vill leva utan. Jag talar om kultur att erfara och då blir spectrat oerhört stort och oerhört smalt. Jag har gjort en egen lista över dessa speciella tillfällen och erfarenheter. Jag sparar på den som på en skatt av händelser. Det är ju så att dessa händelser är oerhört privata. De stämmer inte överens med någon generell mall över hur det ska vara. De är alltså mycket privata och mycket omvälvande . Men jag kan aldrig räkna med att de har samma funktion för andra människor som de har för mig. Naturligtvis finns det en kvalitativ norm i det hela.  Och jag har tack och lov erfarit mycket musik, mycket konst, teater, dans och litteratur som gett mig mycket utöver det vanliga. Men så inträffar dessa extraordinära tillfällen som zen-buddhister skulle kalla för upplysning.  Och jag är mycket medveten om att dessa är av karaktären en personlig upplevelse, som inte har samma dignitet för grannen i stolen bredvid. Men som kanske har det, det kan jag inte heller veta.

Ikväll på Dansens hus: Virpi Pahkinens Morpho Z. Undertext: En Zoomorfisk ockultism. En smaragdgrön meditation. Geometrins rymling söker sig till vindlande floden. Nådens järngudinna räcker ut den flätade roten. Rörelsegåtorna glimrar i rymden.
Låter det inte flummigt, new-age eller något ditåt? Men icke desto mindre. En storhet i rörelse, magi . Urskickliga dansare och musiker. Ja. Detta upptog en stor del av föreställningen. Virpi Pahkinen inledde med  en kort sekvens demoniska formationer av vaginal karaktär, så försvann honvoch lämnade scenen åt fantastiska dansare  som skrev in sina rörelser, präntade positioner och rytmer, vilket kunde pågå och pågå. Men så kommer hon tillbaka; Virpi Pahkinen, och avslutar föreställningen i en fullständigt förödande dialog med musik, form och rörelse, som bara tar luften ur mig som åskådare.  Demoniskt. Det är det här jag har väntat på, längtat efter  och här får jag det och blir andlös. Ja visst är det ett sammanhållet helt, en total produktion, där musikerna har en framträdande roll och med fantastiska dansare som har en stor del i produktionen. Men jag kan inte låta blir att fundera över, vad är det som händer när hon, Virpi,  glider in på scenen, står där mitt i en ljuslinje och det finns ett magiskt fokus utöver det vanliga? Jag vet inte men det är inte inbillning. Det verkar inte finnas ett svar på var skillnaden består i. Men stor är hon. Och hon finns på min lista över oförglömmliga erfarenheter.


Glitter and be Gay 2!

Idag fick jag följande meddelande från operabögarna!:

Hallå alla!   Fick igår följande meddelande från Folkoperans VD, Eric Sjöström, ang. överskottet från konserten "Glitter and be Gay" som vi genomförde på och i samarbete med Folkoperan den 3 augusti:   "Nu är det fastslaget att den totala nettointäkten (exklusive avgifter till Ticnet) är: 92.547 kronor. Jag har beslutat att vi själva står för kostnader för teknik, annonser m.m., så vi skänker således hela intäkterna."   Pengarna skänks, som tidigare meddelats, till Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korsets stödfond. På deras hemsida kan man läsa:   Om du vill hjälpa människor som lever med hiv kan du skänka ett bidrag till Noaks Arks stödfond. Fonden hjälper hivpositiva och aidssjuka med ekonomiska bidrag av engångskaraktär, med syftet att förbättra livssituationen.

Gör så här:
Sätt in ditt bidrag på plusgiro 900717-0.
Obs! Skriv att pengarna ska gå till Noaks Arks Stödfond.

Det är med glädje och värme Föreningen OperaBögarna och Folkoperan framför sitt tack till ALLA som medverkade, publiken, vänner, bekanta m.fl. som på något sätt bidrog till att vi kan skänka ett så pass stort belopp till en angelägen fråga som ligger många varmt om hjärtat.

Än en gång, TACK !

  Mvh / Regards
Roger Wallén

RSS 2.0