kassandra50

På Liljevalchs kan man också se alldeles underbara små textilkonstverk av Britta Marakatt Labba. Den här finns inte där men den heter "Vänner" på svenska. Den hittade jag på Galleri Rista. Jag tar med den för att den ger en liten aning om hur det också kan se ut på "Konstfeminism". Om jag ska vara kritisk mot något på Liljevalchs så handlar det inte om utställningen, utan om Liljevalchs urval av pressbilder. De konstverk som valts ut är de mer iögonenfallande, de mer utåtagerande verken. Men de verk som inte skriker ut sitt budskap, som talar med mindre påträngande röster, de hittar man inte här, vilket jag tycker är synd. Det är nämligen dessa målningar, bilder, skulpturer, objekt, installationer som lämnar de djupaste spåren, då de sällan känns bundna i en definierad tid och har en funktion som går utöver de givna ramarna. Det som varit den stora behållningen av "Konstfeminism" på Liljevalchs för min del är att den här typen av konst, har många nivåer och oerhört skiftande talesätt och outsinligt många berättelser. Söndag 27 augusti är absolut sista chansen att få göra en resa som inte liknar någon annan på Liljevalchs! GÅ DIT!  

 På min vägg hänger denna reproduktion av Ivan Agueli, inköpt på Aguelimuséet i Sala för sådär 15 år sedan och den föreställer ett Spanskt landskap och är målat 1916. Samma strama enkelhet som fanns med i målningarna från 1890. Just nu kan man se det mesta som finns bevarat av Ivan Agueli på Waldemarsudde. Det är en fantastisk presentation av denne konstnär, mystiker, journalist, kosmopolit och språkforskare. Ja man kan tillskriva honom fler epitet. Det finns mycket skrivet om hans liv, bl.a. en roman skriven av Torbjörn Säfve, och mycket dokumenterat i form av brev, foton, artiklar och den rikhaltiga produktion som han själv stod för när det gäller skriftlig kommunikation.  Naturligtvis kan man inte låta bli att fascineras av hans levnadshistoria, den är märklig ur många aspekter; född i Sala, blev konstnär mot sin fars vilja, konverterade till islam och reste mer än de flesta gjorde under den tiden. Hans måleri tillkom i stort sett under 2 perioder och tidsmässigt under 10 år sammanlagt. Han dog under dramatiska omständigheter; överkörd av ett lokomotiv inte långt från Barcelona. Orsaken till olyckan var troligen den att Agueli på grund av starkt nedsatt hörsel inte hörde tåget komma.  Prins Eugén spelade en viktig roll när det gällde att rädda Ivan Aguelis verk till eftervärlden.

 

Med ett sådant levnadsöde är risken uppenbar att man ser på Aguelis målningar genom ett exotiskt filter och upplever dem utifrån en förförståelse av historien. Är målningarna lika anmärkningsvärda som konstnärens liv? Klarar de sig utan den berättelsen? Även om det inte är möjligt försökte jag se utställningen som måleri och teckningar enbart. Jag tog på mig kritikerns glasögon och granskade. Försökte bortse. Men det dröjde inte länge förrän kraften, ljuset i de ganska små målningarna, ofta utförda på vad som fanns till hands, förförde och berusade! De tycks leva sitt eget liv, verka i en egen sfär oberoende av tid och rum. Kritikerglasögonen ramlade alltså snabbt av och jag Drabbades. Av enkelheten. Av djupet. Av exaktheten. Exaktheten som är av ett helt annat slag än det fotografiska detaljåtergivandet. Och så detta ljus. Som kommer inifrån de små skissartade landskapen och porträtten. Ja det är helt rätt att utställningen förlängts till 8 oktober. Då hinner ni som ännu inte sett den dit och jag och säkert fler med mig hinner gå en extra runda genom dessa salar.

Musik och konst. Skansens allsång och Moderna muséet. Det här är två händelser i sommar som jag försökt undvika, men ändå har jag inte kunnat låta bli att snegla lite. På monster. Det verkar vara något i tiden. Monster drar publik. På lite olika sätt kanske.  Men parallella skeenden absolut. När jag ändå efter mycken tvekan, vandrade runt utställningen på Moderna lyssnade jag på publikens kommentarer.  Det lät ungefär såhär: Usch, vad äckligt, ska det där kallas konst, nä det där kan inte jag tycka har med konst att göra, nä jag har fått nog..... osv.  Jag hörde inte en enda kommentar som på något sätt skulle vara uppskattande, eller tyda på en djupare förståelse för innehållet i installationerna. På flera möjliga ingångar till utställningen satt varningsskyltar uppsatta: man varnades för att ta med barn, och känsliga personer skulle vara försiktiga med vad de tittade på. Men det var absolut inte glest mellan besökarna (barn såg jag inte till dock). Och vad jag förstår slog Skansens allsångskväll med Lordi publikrekord. Det handlar om groteskerier och grova anslag. Storsläggan. Men allt är fejkat. Blodet är ketchup, monstermaskerna är påtagliga masker. Det är ett påhittat scenario som spelas upp i bägge fallen och scenarierna är till för att vi ska veta att det just är fejkat. Och i bägge fallen kan jag inte riktigt förstå vari det stora suget efter dessa företeelser består. Men tanken att det handlar om någon slags tecken i tiden kan jag inte göra mig fri ifrån. Och DET är något som man kan fundera mer kring.

Gruppen var djupt förankrad i nordisk tradition, dess myter och dess form- och motivvärld. Spontaniteten i det konstnärliga experimentet, intresset för det primitiva och det undermedvetna samt tanken på betraktarens medskapande fantasi präglar manifestationerna.
Den svenska Imaginistgruppen, representerad av bl.a Anders Österlin och
C.O Hulthén, deltog i några av gruppens utställningar och möten. Efter en stor internationell utställning i Liége upplöstes COBRA hösten 1951."
Källa NATIONALENCYKLOPEDIN 1990 (ACW)