kassandra50

Cobra-gruppens målsättning var att frigöra konsten från den västerländska kulturens normer och stilinriktningar. Gruppen försökte frigöra sig från tyngdpunkten på form och intellekt och uppmuntrade i stället till spontant målande. Ett starkt färgval var typiskt för gruppens konstnärer. Man tog intryck av teckningar utförda av barn, de samtida konstnärernas (Jean Dubuffet, Paul Klee och Joan Miró) verk samt sagor och mytologi. Intryck från dessa områden gjorde det möjligt för konstnärerna att använda sig av ett stort antal tecken och symboler, med tyngdpunkt på groteska och absurda element.

Trots att Cobra upphörde formellt som grupp, upphörde inte deras konstnärliga påverkan på sin samtid och åtskilliga konstnärer går än i denna dag i deras fotspår. Bengt Lindström från Sundsvall är en av  efterföljarna på konstarenan i Sverige t.ex.

Karel Appel tillhörde den nederländska experimentella delen i Cobra. Om man googlar på hans namn hittar man många artiklar om honom och bildmaterialet på nätet är mycket stort. Karel Appel blev mer än ett signum för Cobra, han blev också betraktad som en rebell för arbetarklassen. Han fördjupade sig i barns bilder, i Afrikanskt måleri och han tog också senare intryck av Grafittikonsten i New York. Fast när det handlar om Grafittikonsten i New York undrar jag om det inte var en i högsta grad ömsesidig påverkan. Han ändrade sin palett till en klarare färgskala och gav tillbaka ett rungande formspråk! När man försöker sätta etiketter på Karel Appels konst, som förutom måleri omfattar skulptur och keramik, brukas ord som abstrakt expressionism, art brut och abstrakt realism. Och det är väl så det är. Hans konst är allt detta. Och ännu mycket mer. Det faktum att han nu är död känns lite som en parentes,  hans verk upphör nämligen inte att påverka dem som kommer i kontakt med dessa målningar, skulpturer och keramiska figurer. Karel Appel hör till dem som satt djupa fotavtryck i tiden och spåren leder vidare.

Den här målningen är från 1990 och det är Margareta Renberg som har gjort den. En geometrisk form som mycket väl kan tolkas som en huskropp. Titeln, som är både lång och poetisk, antyder det.   Jag har inte sett målningen i verkligheten, denna bild har jag hämtat ur en bok med hennes målningar och där finns också ett antal av hennes dikter med. Boken är närmare bestämt "Apotekets konstförenings årsskrift nr 18" och jag har fått den från min vän UB som också bidragit med de dikter jag tidigare publicerat av Margareta Renberg.  När jag fick boken i min hand fastnade jag omedelbart för just denna målning. Husbilder förekommer ju i de flesta konstnärers produktion, men detta är något utöver det vanliga. Huset saknar fönster, det saknar utgång eller ingång, men det finns en dörr där. Ungefär som ett handtag. Fast jag tänker dörr även om den inte är möjlig att passera igenom. Det är inte ett dött hus som bara ligger där i ett anonymt landskap. Det är istället ett hus som andas, som lever och som är lätt, trots sin påtagliga tyngd! Det är en paradox i sig. Ja när jag tittar länge på bilden är det ett hus som svävar, som lösgör sig ifrån marken! Det är ett obundet hus, ett hus som befinner sig i full frihet!  Ett hus som på ett märkligt sätt kommunicerar med omgivningen. Som att ointagligheten i själva verket är något helt annat.