kassandras dagbok

Höst. Otvivelaktigt. Men i år verkar löven blåsa ner nästan innan de ändrat färg. Det är en sådan kort tid vi fått se hur skiftningarna äger rum.  I morgon är vintern här. Om man får tro väderleksrapporten i alla fall. Men jag har höstlov. Lov att vara ute i hösten. Lov att använda min tid som jag vill i en vecka. Det är inte alla förunnat och jag är väldigt glad att ha den möjligheten. Kanske kan jag skriva igen. Om inte vill jag i alla fall ta vara på tiden, vara i den. Hinna vara jag och inte hela tiden yrkesrollen. Sjunka in i betraktandet av lövet som hänger kvar i häcken när alla andra har blåst bort. Uppfatta ljuset som går igenom bladets nu så sköra yta.

Det är mörkt på ett mer påtagligt sätt den här hösten. Jag möter dagligen människor som känner stor oro inför framtiden. Många känner sig lurade på den borgerliga politiken som skulle vara arbetarvänlig. Definitionen på arbetare tycks vara höginkomsttagare. Vad händer om jag blir sjuk? Arbetslös? En hel del av dem jag arbetar med kommer aldrig att klara sig på samma villkor som de flesta andra i konkurrensen om jobben. Det är klart att oron är stor nu när alliansen visar sitt rätta ansikte. Själv är jag också orolig. Men mest arg. Det borde inte vara möjligt att människor som begår kriminella handlingar ska få sitta vid makten. Ett illavarslande tecken är också att av 4 kriminella var 2 kvinnor. De fick gå. Männen, varav en är finansminister, får vara kvar.

Månens baksida? Mars? Dolda bilder? Ansikten? Jag tror att vi människor aldrig upphör att försöka hitta betydelser i det vi ser. Automatiskt söker vi efter mönster, ordning. När vi inte kan få till det uppfinner vi något som kan vara användbart.  När något ter sig obegripligt försöker vi ändå se bakom det som förefaller obegripligt. Just denna egenskap hos oss människor har naturligtvis ställt till det  ibland men det är också en drivkraft till utveckling, till skapande.  Viljan att förstå. Den är viktig. Och grundläggande.

I morgon är det val. DET vet varenda svensk. Hur det går i valet tycks media redan ha klart för sig. Mätningar före valdagen. Vem mäter vad? Vem ser in i min och din hjärna och vet hur vi kommer att rösta? Jag har inte blivit tillfrågad. Ingen som jag känner har heller blivit tillfrågad. Ändå vet alla redan hur det ska gå och det förstår jag inte. Kan någon förklara detta? Kan man verkligen veta? Och om det redan är klart är det då någon idé att över huvud taget gå och rösta? Är det så man vill att vi ska resonera? Går vi på det resonemanget, ja då är det redan avgjort. Motdraget måste bli: GÅ OCH RÖSTA! Se till att mätningarna blir den kuliss de är!

Molnen har skingrats till idag. Det är strålande solsken och vänligt på alla vis. Jag undrar ju ibland vad jag ska ha den här dagboksbloggen till.  Jag skriver  inte särskilt avslöjande eller utlämnande. Det har jag lärt mig i livet att inte ägna mig åt. Och den lärdomen sitter djupt. Jag är inte heller någon vidare humorist på det verbala planet. Jag är heller inte djupt olycklig och behöver alltså inte lägga ut min nöd till allmän beskådan. Jag är ju en ganska glad och lyckligt lottad person. Kan önska mig vissa förändringar i tillvaron men lever bra så här också. Så varför i allsindar skriva dagbok? Kanske för att jag vet att livet trots allt ändrar sig och ingenting är särskilt beständigt. När det blir molnigt och hotfullt omkring, ja då kanske det är bra att kunna titta på någon liten dagboksanteckning bakåt i tiden som trots allt skvallrar om att livet haft sina fördelar också. Kan det vara så simpelt? Då borde jag trots allt lägga ner detta, fatta min reservoarpenna och leta reda på en gammal handskriven dagbok och förlägga sådant här resonerande där. Där klistrar jag förstås inte in några bilder. Och dessa har ju ett värde för mig när jag kikar in här i min egen blogg. Som den här takbilden, tagen från vårt köksfönster bara några minuter efter senaste åskknallen och skyfallet hade precis stoppat upp.  Om någon kommer ihåg "Pensionat Oscar" så var det vad jag kom att tänka på. Den gången.

Idag är det dagen efter. Dagen efter Pride. Ett stänk av vemod. Men mest en stilla glädje inombords. Jag har fått vara med om något stort. Paraden ja. Men framför allt avslutningen: Kärlekens Mässa i Storkyrkan. Det var som det brukade med fullsatta bänkrader och mycket folk på läktarna. Det som inte var som det brukade var att vi inte såg skymten av Maranatas kränkande plakat. Och det var inte heller någon vanlig predikan. Det var Anna-Karin Hammar som talade över den kända texten ur Bergspredikan om falska och sanna profeter (av trädets frukt...). Jag skulle önska att den predikan publicerades någonstans. För att den var kristallklar i sina enkla och raka formuleringar. Bara för att någon säger sig vara kristen och därmed anser sig ha tolkningsföreträde, betyder inte det att det är sant, det som den personen säger. Det betyder definitivt inte heller att den personen HAR tolkningsföreträde. Allt handlar om från vilken utsiktspunkt man talar. Sanna profeter är de som gör en gott. Falska är motsatsen. Det ska jag försöka komma ihåg. Nästa gång jag träffar på en profet.

Anna Bell heter hon. Denna ljuvliga fuchsia som nu bor på min balkong. Det är nu 3:e sommaren här och jag tror jag vet något mer om vad som är möjligt och vad som inte är möjligt att förverkliga under en odlingssäsong. Jag har "känt in" miljön och nu ser det ut att bli åt det håll jag vill. Det är en enorm tillfredställelse. Äntligen vågar jag plocka in mina absoluta favoriter, fuchsiorna igen. "Impudence" installerade jag först. När hon såg ut att klara det  kunde jag inte avstå från "Anna Bell". Går det bra så lovar jag mig själv att anstränga mig rejält för att lyckas övervintra damerna. I form av sticklingar. Det är ju det sätt som står till buds när man bor i lägenhet.