kassandras dagbok

Månens baksida? Mars? Dolda bilder? Ansikten? Jag tror att vi människor aldrig upphör att försöka hitta betydelser i det vi ser. Automatiskt söker vi efter mönster, ordning. När vi inte kan få till det uppfinner vi något som kan vara användbart.  När något ter sig obegripligt försöker vi ändå se bakom det som förefaller obegripligt. Just denna egenskap hos oss människor har naturligtvis ställt till det  ibland men det är också en drivkraft till utveckling, till skapande.  Viljan att förstå. Den är viktig. Och grundläggande.

I morgon är det val. DET vet varenda svensk. Hur det går i valet tycks media redan ha klart för sig. Mätningar före valdagen. Vem mäter vad? Vem ser in i min och din hjärna och vet hur vi kommer att rösta? Jag har inte blivit tillfrågad. Ingen som jag känner har heller blivit tillfrågad. Ändå vet alla redan hur det ska gå och det förstår jag inte. Kan någon förklara detta? Kan man verkligen veta? Och om det redan är klart är det då någon idé att över huvud taget gå och rösta? Är det så man vill att vi ska resonera? Går vi på det resonemanget, ja då är det redan avgjort. Motdraget måste bli: GÅ OCH RÖSTA! Se till att mätningarna blir den kuliss de är!

Molnen har skingrats till idag. Det är strålande solsken och vänligt på alla vis. Jag undrar ju ibland vad jag ska ha den här dagboksbloggen till.  Jag skriver  inte särskilt avslöjande eller utlämnande. Det har jag lärt mig i livet att inte ägna mig åt. Och den lärdomen sitter djupt. Jag är inte heller någon vidare humorist på det verbala planet. Jag är heller inte djupt olycklig och behöver alltså inte lägga ut min nöd till allmän beskådan. Jag är ju en ganska glad och lyckligt lottad person. Kan önska mig vissa förändringar i tillvaron men lever bra så här också. Så varför i allsindar skriva dagbok? Kanske för att jag vet att livet trots allt ändrar sig och ingenting är särskilt beständigt. När det blir molnigt och hotfullt omkring, ja då kanske det är bra att kunna titta på någon liten dagboksanteckning bakåt i tiden som trots allt skvallrar om att livet haft sina fördelar också. Kan det vara så simpelt? Då borde jag trots allt lägga ner detta, fatta min reservoarpenna och leta reda på en gammal handskriven dagbok och förlägga sådant här resonerande där. Där klistrar jag förstås inte in några bilder. Och dessa har ju ett värde för mig när jag kikar in här i min egen blogg. Som den här takbilden, tagen från vårt köksfönster bara några minuter efter senaste åskknallen och skyfallet hade precis stoppat upp.  Om någon kommer ihåg "Pensionat Oscar" så var det vad jag kom att tänka på. Den gången.