kassandras dagbok

Molnen har skingrats till idag. Det är strålande solsken och vänligt på alla vis. Jag undrar ju ibland vad jag ska ha den här dagboksbloggen till.  Jag skriver  inte särskilt avslöjande eller utlämnande. Det har jag lärt mig i livet att inte ägna mig åt. Och den lärdomen sitter djupt. Jag är inte heller någon vidare humorist på det verbala planet. Jag är heller inte djupt olycklig och behöver alltså inte lägga ut min nöd till allmän beskådan. Jag är ju en ganska glad och lyckligt lottad person. Kan önska mig vissa förändringar i tillvaron men lever bra så här också. Så varför i allsindar skriva dagbok? Kanske för att jag vet att livet trots allt ändrar sig och ingenting är särskilt beständigt. När det blir molnigt och hotfullt omkring, ja då kanske det är bra att kunna titta på någon liten dagboksanteckning bakåt i tiden som trots allt skvallrar om att livet haft sina fördelar också. Kan det vara så simpelt? Då borde jag trots allt lägga ner detta, fatta min reservoarpenna och leta reda på en gammal handskriven dagbok och förlägga sådant här resonerande där. Där klistrar jag förstås inte in några bilder. Och dessa har ju ett värde för mig när jag kikar in här i min egen blogg. Som den här takbilden, tagen från vårt köksfönster bara några minuter efter senaste åskknallen och skyfallet hade precis stoppat upp.  Om någon kommer ihåg "Pensionat Oscar" så var det vad jag kom att tänka på. Den gången.