kassandras dagbok

Höst. Otvivelaktigt. Men i år verkar löven blåsa ner nästan innan de ändrat färg. Det är en sådan kort tid vi fått se hur skiftningarna äger rum.  I morgon är vintern här. Om man får tro väderleksrapporten i alla fall. Men jag har höstlov. Lov att vara ute i hösten. Lov att använda min tid som jag vill i en vecka. Det är inte alla förunnat och jag är väldigt glad att ha den möjligheten. Kanske kan jag skriva igen. Om inte vill jag i alla fall ta vara på tiden, vara i den. Hinna vara jag och inte hela tiden yrkesrollen. Sjunka in i betraktandet av lövet som hänger kvar i häcken när alla andra har blåst bort. Uppfatta ljuset som går igenom bladets nu så sköra yta.

Det är mörkt på ett mer påtagligt sätt den här hösten. Jag möter dagligen människor som känner stor oro inför framtiden. Många känner sig lurade på den borgerliga politiken som skulle vara arbetarvänlig. Definitionen på arbetare tycks vara höginkomsttagare. Vad händer om jag blir sjuk? Arbetslös? En hel del av dem jag arbetar med kommer aldrig att klara sig på samma villkor som de flesta andra i konkurrensen om jobben. Det är klart att oron är stor nu när alliansen visar sitt rätta ansikte. Själv är jag också orolig. Men mest arg. Det borde inte vara möjligt att människor som begår kriminella handlingar ska få sitta vid makten. Ett illavarslande tecken är också att av 4 kriminella var 2 kvinnor. De fick gå. Männen, varav en är finansminister, får vara kvar.