kassandra50

Annika Liljedahl

Dyka i marsipan, 1979

Nylonväv, frigolitkulor, textilfärg, akrylvadd, ca 120x110x110 cm

Under sommaren visas utställningen "Konstfeminism" på Liljevalchs. Utställningen spänner främst över tidsperioden 1970-talet till idag men också skymtar några föregångare från 60-talet. Det första som slår mig när jag vandrar omkring i salarna är bredd, mångfald och massverkan! Starka personliga, provokativa uttryck blandas med mer subtila och eftertänksamma. Lust och sprittande glädje varvas med ilska, energi, kraft, sorg och vemod. Ett stort spectrum som allt kan sammanfattas under rubriken "konstfeminism".  På en vägg sitter samtliga nummer av "Kvinnobulletinen", som utkom i början på 70-talet. Jag kände igen vartenda nummer! Gick ju själv på gatorna och sålde den.  Att den skulle hamna på Liljevalchs 2006 var ingenting som vi tänkte då. Åtskilligt på utställningen fungerar som "flash-backs" och då handlar det om genusperspektiv, om kvinnors frigörelse. "Det personliga är politiskt" och "synliggörandet av sexism och förtryck" är spår att följa genom hela utställningen. Stora, braskande uttryck som har en klart aggitativ funktion är ju det jag först ser. Dessa verk svämmar över, fyller upp rummen och tar plats.  Men snart finner jag också den mer stillsamt (inte mindre kraftfullt) verkande konsten. Verk som inte känns tidsbundna utan varar och varar. Jag tänker på verk av Lenke Rothman, Barbro Bäckström, Margareta Renberg och Cilla Ericson. Bland fotograferna finns Ann-Christine Eek representerad. Hon var en av de första verkligt stora kvinnorna inom svensk dokumentärfotografi. Där fanns också Ann-Sofie Sidéns konstfotografier (arrangerade bilder) av kvinnor som dömts till olika straff från 1600-talet och framåt."Konstfeminism" är en mycket omfattande utställning som det tar tid att gå igenom. Videoinstallationer, installationer, objekt, skulptur och måleri, allt finns där. Jag behöver återvända för att ha en rimlig chans att verkligen se allt.  Jag kunde t.ex. inte ägna mig åt videokonsten, det hade tagit alltför lång tid.
 
Här hittar du fler bilder från utställningen.

Tack till en av Valstabibliotekets bibliotekarier, som hjälpte mig att få fram ett ex. av denna sällsynta bok! Ja. Det ÄR Margareta Renbergs debutlyriksamling (1974)! Här är hennes efterord på baksidan av boken:

"Dikter borde skrivas så att analyser och förklaringar antingen är överflödiga eller omöjliga. En dikt bör i sig själv vara en sorts förklaring. Om den behöver eller kan förklaras betyder det att dess ord kan bytas ut mot andra och bättre. I så fall är den onödig. Jag vet inte om dikterna i den här boken uppfyller dessa villkor, men jag har gjort mitt bästa. De var nödvändiga för mig. En tatuerad dams memoarer handlar om vikten av att acceptera såväl sin yttre som sin inre verklighet, om att inte vara rädd för själva rädslan, och om en aning om en möjlig frihet."

En bättre och sannare programförklaring för hennes lyriska utgångspunkt har jag svårt att tänka mig.  För den som vill veta mer: sök i bloggen på Margareta Renberg. Jag har ju publicerat några texter och ett par målningar av henne tidigare. Snart är hon dessutom aktuell på Liljewalchs i utställningen "konstfeminism"!

Gruppen var djupt förankrad i nordisk tradition, dess myter och dess form- och motivvärld. Spontaniteten i det konstnärliga experimentet, intresset för det primitiva och det undermedvetna samt tanken på betraktarens medskapande fantasi präglar manifestationerna.
Den svenska Imaginistgruppen, representerad av bl.a Anders Österlin och
C.O Hulthén, deltog i några av gruppens utställningar och möten. Efter en stor internationell utställning i Liége upplöstes COBRA hösten 1951."
Källa NATIONALENCYKLOPEDIN 1990 (ACW)

Cobra-gruppens målsättning var att frigöra konsten från den västerländska kulturens normer och stilinriktningar. Gruppen försökte frigöra sig från tyngdpunkten på form och intellekt och uppmuntrade i stället till spontant målande. Ett starkt färgval var typiskt för gruppens konstnärer. Man tog intryck av teckningar utförda av barn, de samtida konstnärernas (Jean Dubuffet, Paul Klee och Joan Miró) verk samt sagor och mytologi. Intryck från dessa områden gjorde det möjligt för konstnärerna att använda sig av ett stort antal tecken och symboler, med tyngdpunkt på groteska och absurda element.

Trots att Cobra upphörde formellt som grupp, upphörde inte deras konstnärliga påverkan på sin samtid och åtskilliga konstnärer går än i denna dag i deras fotspår. Bengt Lindström från Sundsvall är en av  efterföljarna på konstarenan i Sverige t.ex.

Karel Appel tillhörde den nederländska experimentella delen i Cobra. Om man googlar på hans namn hittar man många artiklar om honom och bildmaterialet på nätet är mycket stort. Karel Appel blev mer än ett signum för Cobra, han blev också betraktad som en rebell för arbetarklassen. Han fördjupade sig i barns bilder, i Afrikanskt måleri och han tog också senare intryck av Grafittikonsten i New York. Fast när det handlar om Grafittikonsten i New York undrar jag om det inte var en i högsta grad ömsesidig påverkan. Han ändrade sin palett till en klarare färgskala och gav tillbaka ett rungande formspråk! När man försöker sätta etiketter på Karel Appels konst, som förutom måleri omfattar skulptur och keramik, brukas ord som abstrakt expressionism, art brut och abstrakt realism. Och det är väl så det är. Hans konst är allt detta. Och ännu mycket mer. Det faktum att han nu är död känns lite som en parentes,  hans verk upphör nämligen inte att påverka dem som kommer i kontakt med dessa målningar, skulpturer och keramiska figurer. Karel Appel hör till dem som satt djupa fotavtryck i tiden och spåren leder vidare.

orkidén spetsar ditt hjärta

du är askgrå i ansiktet

väggarna har krupit närmare

ute störtar regn och vilda ufon

men blomman på bordet vill inte vissna

faan

av Magnus Morgonro