Oförglömliga ögonblick
Det finns ögonblick, det finns utdragna sådana som för alltid ristar in sig i minnet som något utöver det vanliga. Som berör oerhört starkt och som man sedan inte vill leva utan. Jag talar om kultur att erfara och då blir spectrat oerhört stort och oerhört smalt. Jag har gjort en egen lista över dessa speciella tillfällen och erfarenheter. Jag sparar på den som på en skatt av händelser. Det är ju så att dessa händelser är oerhört privata. De stämmer inte överens med någon generell mall över hur det ska vara. De är alltså mycket privata och mycket omvälvande . Men jag kan aldrig räkna med att de har samma funktion för andra människor som de har för mig. Naturligtvis finns det en kvalitativ norm i det hela. Och jag har tack och lov erfarit mycket musik, mycket konst, teater, dans och litteratur som gett mig mycket utöver det vanliga. Men så inträffar dessa extraordinära tillfällen som zen-buddhister skulle kalla för upplysning. Och jag är mycket medveten om att dessa är av karaktären en personlig upplevelse, som inte har samma dignitet för grannen i stolen bredvid. Men som kanske har det, det kan jag inte heller veta.
Ikväll på Dansens hus: Virpi Pahkinens Morpho Z. Undertext: En Zoomorfisk ockultism. En smaragdgrön meditation. Geometrins rymling söker sig till vindlande floden. Nådens järngudinna räcker ut den flätade roten. Rörelsegåtorna glimrar i rymden.
Låter det inte flummigt, new-age eller något ditåt? Men icke desto mindre. En storhet i rörelse, magi . Urskickliga dansare och musiker. Ja. Detta upptog en stor del av föreställningen. Virpi Pahkinen inledde med en kort sekvens demoniska formationer av vaginal karaktär, så försvann honvoch lämnade scenen åt fantastiska dansare som skrev in sina rörelser, präntade positioner och rytmer, vilket kunde pågå och pågå. Men så kommer hon tillbaka; Virpi Pahkinen, och avslutar föreställningen i en fullständigt förödande dialog med musik, form och rörelse, som bara tar luften ur mig som åskådare. Demoniskt. Det är det här jag har väntat på, längtat efter och här får jag det och blir andlös. Ja visst är det ett sammanhållet helt, en total produktion, där musikerna har en framträdande roll och med fantastiska dansare som har en stor del i produktionen. Men jag kan inte låta blir att fundera över, vad är det som händer när hon, Virpi, glider in på scenen, står där mitt i en ljuslinje och det finns ett magiskt fokus utöver det vanliga? Jag vet inte men det är inte inbillning. Det verkar inte finnas ett svar på var skillnaden består i. Men stor är hon. Och hon finns på min lista över oförglömmliga erfarenheter.
Kantat på Påskdagen - Glad Påsk!
Jag har inte upplevt kyrkomusiken på det sättet efter att jag lämnat Västerbotten. Mycket underbar och berörande musik har jag fått tillfälle att lyssna på, det är inte det. Det handlar om rötter, om levande musik i ett levande sammanhang. Det är personligt. Men denna påskdag i storkyrkan blev en märkesdag när det gäller den sakrala musiken och detta blev också mycket personligt och som att få tillbaka en förlorad skatt!
Påskdagens kantat var en del i högmässan. Gustav Sjökvist ledde storkyrkans kör och Mattias Wager spelade på orgeln. Utöver Sandström fick vi också lyssna till Flor Peeters, Sven-Erik Bäck, Urmas Sisak och ett postludium av Joseph Jongen.
I Påskkantaten var traditionen från Bach tydlig, med texterna hämtade ur de fyra evangelierna som blandades med friare koraltexter. Melodislingorna var skenbart enkla, de kändes helt naturliga i sitt sammanhang, vilket i sig är en förutsättning för att musiken ska bli den bruksmusik den är ämnad att vara. Inledningen var stilla och började med gryningen den tidiga påskdagsmorgonen för att växa sig starkare och starkare till jublande crescendon för att uttrycka uppståndelsen, segern över döden. Vackert och starkt berörande. Visst har det sin betydelse att Sandström hade dessa till sitt förfogande: Storkyrkokören, Gustav Sjökvist , sångsolisten Karl-Magnus Fredriksson och så Mattias Wager, denne magiker vid orgeln! Men det var också musiken som slog broar mellan traditionen bakåt och den nutida musiken med siktet inställt på framtid. Det var stort att få vara med om detta. Naturligtvis kan man säga att detta var Påskdagen. Med den feststämning som råder i kyrkan vid ett sådant tillfälle. Men ändå. Musiken, det banbrytande var allt överskuggande. Jag ser fram emot följande musikfester i storkyrkan åtminstone en gång i månaden 3 år framöver! Och tänk. Den här gången kommer jag också ihåg ord ur predikan. Om gränsöverskridande. Men det är en annan historia.
För er som vill läsa mer klicka här. Man kan också besöka Storkyrkans hemsida för info om kommande musik.
