Oförglömliga ögonblick
Det finns ögonblick, det finns utdragna sådana som för alltid ristar in sig i minnet som något utöver det vanliga. Som berör oerhört starkt och som man sedan inte vill leva utan. Jag talar om kultur att erfara och då blir spectrat oerhört stort och oerhört smalt. Jag har gjort en egen lista över dessa speciella tillfällen och erfarenheter. Jag sparar på den som på en skatt av händelser. Det är ju så att dessa händelser är oerhört privata. De stämmer inte överens med någon generell mall över hur det ska vara. De är alltså mycket privata och mycket omvälvande . Men jag kan aldrig räkna med att de har samma funktion för andra människor som de har för mig. Naturligtvis finns det en kvalitativ norm i det hela. Och jag har tack och lov erfarit mycket musik, mycket konst, teater, dans och litteratur som gett mig mycket utöver det vanliga. Men så inträffar dessa extraordinära tillfällen som zen-buddhister skulle kalla för upplysning. Och jag är mycket medveten om att dessa är av karaktären en personlig upplevelse, som inte har samma dignitet för grannen i stolen bredvid. Men som kanske har det, det kan jag inte heller veta.
Ikväll på Dansens hus: Virpi Pahkinens Morpho Z. Undertext: En Zoomorfisk ockultism. En smaragdgrön meditation. Geometrins rymling söker sig till vindlande floden. Nådens järngudinna räcker ut den flätade roten. Rörelsegåtorna glimrar i rymden.
Låter det inte flummigt, new-age eller något ditåt? Men icke desto mindre. En storhet i rörelse, magi . Urskickliga dansare och musiker. Ja. Detta upptog en stor del av föreställningen. Virpi Pahkinen inledde med en kort sekvens demoniska formationer av vaginal karaktär, så försvann honvoch lämnade scenen åt fantastiska dansare som skrev in sina rörelser, präntade positioner och rytmer, vilket kunde pågå och pågå. Men så kommer hon tillbaka; Virpi Pahkinen, och avslutar föreställningen i en fullständigt förödande dialog med musik, form och rörelse, som bara tar luften ur mig som åskådare. Demoniskt. Det är det här jag har väntat på, längtat efter och här får jag det och blir andlös. Ja visst är det ett sammanhållet helt, en total produktion, där musikerna har en framträdande roll och med fantastiska dansare som har en stor del i produktionen. Men jag kan inte låta blir att fundera över, vad är det som händer när hon, Virpi, glider in på scenen, står där mitt i en ljuslinje och det finns ett magiskt fokus utöver det vanliga? Jag vet inte men det är inte inbillning. Det verkar inte finnas ett svar på var skillnaden består i. Men stor är hon. Och hon finns på min lista över oförglömmliga erfarenheter.
