Kantat på Påskdagen - Glad Påsk!
Min väg till musiken gick via kyrkan. I min barndoms Burträsk växte jag upp med att gå i kyrkan med farmor på söndagarna och där spelade musikdirektör Gudrun Zethelius Bach på orgeln! Hennes musikgärning satte sina spår på musiklivet i hela Luleå stift under 50- och 60-talet. Säkert längre fram också, men det var under dessa år jag var i kontakt med henne. Predikningarna har jag däremot inget minne av alls, det var då det märktes hur hårda träbänkarna var! Men MUSIKEN! Fröken (hon titulerades så i Burträsk) Zethelius spelade psalmförspel så intrikata och underbart vackra att det kändes som en försmak av det himmelska hur stor eller liten man än var på jorden. Visserligen tyckte många äldre att psalmerna spelades för fort ibland och att det kanske svängde lite väl mycket om dem. Och så dessa magiska postludier, ofta toccator och fugor av Bach. Aldrig att musiklivet i kyrkan kändes stillastående eller avsomnat under dessa år.
Jag har inte upplevt kyrkomusiken på det sättet efter att jag lämnat Västerbotten. Mycket underbar och berörande musik har jag fått tillfälle att lyssna på, det är inte det. Det handlar om rötter, om levande musik i ett levande sammanhang. Det är personligt. Men denna påskdag i storkyrkan blev en märkesdag när det gäller den sakrala musiken och detta blev också mycket personligt och som att få tillbaka en förlorad skatt!
Någonting extraordinärt har nämligen hänt! Sven-David Sandström har från och med denna vår anställts av Stockholms domkyrkoförsamling för att under tre år komponera musik för den liturgiska verksamheten i Storkyrkan. Han kommer att komponera musik till alla kyrkans söndagar. Det har inte hänt sedan J. S. Bachs tid i Thomaskyrkan i Leipzig! Idag på Påskdagen uruppfördes den första kantaten i Storkyrkan, samt en koral i Hässelby Villastads kyrka. Tanken är att Sandsröm ska skriva musik både för de stora framföranden som är möjliga i vår domkyrka och för de mindre kyrkornas körer. Det planeras ett uruppförande varje månad i tre år framöver!!!
Påskdagens kantat var en del i högmässan. Gustav Sjökvist ledde storkyrkans kör och Mattias Wager spelade på orgeln. Utöver Sandström fick vi också lyssna till Flor Peeters, Sven-Erik Bäck, Urmas Sisak och ett postludium av Joseph Jongen.
I Påskkantaten var traditionen från Bach tydlig, med texterna hämtade ur de fyra evangelierna som blandades med friare koraltexter. Melodislingorna var skenbart enkla, de kändes helt naturliga i sitt sammanhang, vilket i sig är en förutsättning för att musiken ska bli den bruksmusik den är ämnad att vara. Inledningen var stilla och började med gryningen den tidiga påskdagsmorgonen för att växa sig starkare och starkare till jublande crescendon för att uttrycka uppståndelsen, segern över döden. Vackert och starkt berörande. Visst har det sin betydelse att Sandström hade dessa till sitt förfogande: Storkyrkokören, Gustav Sjökvist , sångsolisten Karl-Magnus Fredriksson och så Mattias Wager, denne magiker vid orgeln! Men det var också musiken som slog broar mellan traditionen bakåt och den nutida musiken med siktet inställt på framtid. Det var stort att få vara med om detta. Naturligtvis kan man säga att detta var Påskdagen. Med den feststämning som råder i kyrkan vid ett sådant tillfälle. Men ändå. Musiken, det banbrytande var allt överskuggande. Jag ser fram emot följande musikfester i storkyrkan åtminstone en gång i månaden 3 år framöver! Och tänk. Den här gången kommer jag också ihåg ord ur predikan. Om gränsöverskridande. Men det är en annan historia.
För er som vill läsa mer klicka här. Man kan också besöka Storkyrkans hemsida för info om kommande musik.
Påskdagens kantat var en del i högmässan. Gustav Sjökvist ledde storkyrkans kör och Mattias Wager spelade på orgeln. Utöver Sandström fick vi också lyssna till Flor Peeters, Sven-Erik Bäck, Urmas Sisak och ett postludium av Joseph Jongen.
I Påskkantaten var traditionen från Bach tydlig, med texterna hämtade ur de fyra evangelierna som blandades med friare koraltexter. Melodislingorna var skenbart enkla, de kändes helt naturliga i sitt sammanhang, vilket i sig är en förutsättning för att musiken ska bli den bruksmusik den är ämnad att vara. Inledningen var stilla och började med gryningen den tidiga påskdagsmorgonen för att växa sig starkare och starkare till jublande crescendon för att uttrycka uppståndelsen, segern över döden. Vackert och starkt berörande. Visst har det sin betydelse att Sandström hade dessa till sitt förfogande: Storkyrkokören, Gustav Sjökvist , sångsolisten Karl-Magnus Fredriksson och så Mattias Wager, denne magiker vid orgeln! Men det var också musiken som slog broar mellan traditionen bakåt och den nutida musiken med siktet inställt på framtid. Det var stort att få vara med om detta. Naturligtvis kan man säga att detta var Påskdagen. Med den feststämning som råder i kyrkan vid ett sådant tillfälle. Men ändå. Musiken, det banbrytande var allt överskuggande. Jag ser fram emot följande musikfester i storkyrkan åtminstone en gång i månaden 3 år framöver! Och tänk. Den här gången kommer jag också ihåg ord ur predikan. Om gränsöverskridande. Men det är en annan historia.
För er som vill läsa mer klicka här. Man kan också besöka Storkyrkans hemsida för info om kommande musik.
Kommentarer
Trackback
