kassandra50

Hon föddes 1892 i Moskva i en familj där musik, konst och litteratur var viktiga inslag i vardagen.  Hennes första diktsamling kom när hon var 18 år och den blev en framgång. Ett år senare gifte hon sig med Sergej Efron, en 18-årig poet som även han redan givit ut en bok. Så kom 1917 med revolutioner och så  ett inbördeskrig. Marina Tsvetajeva blev ensam mor till två barn under hårda förhållanden i Moskva. Den yngre dottern dog under de här åren av svält på ett barnhem. Marina hade placerat barnen där för att de skulle få bättre mat än vad hon själv kunde ge dem. Sergej var officer i förband som var trogna Kerenskij och var han fanns visste hon inte under lång tid. Under 1919-1920 hade alla intellektuella det svårt i Moskva. Men det var under den här tiden hon lärde känna Pasternak, Majakovskij och Ehrenburg och nu skrev hon också en del av sina allra finaste dikter. När de vita arméerna lidit nederlag hade Efron flytt Ryssland och när han hörde av sig sökte Marina utresetillstånd och fick det. Sedan följde år i exil ute i Europa; i Berlin, Prag och Paris. Sergej och Marina gled isär och 1937 hittades liket av en rysk agent i Lausanne. Sergej Efron var den som utfört attentatet och han var försvunnen. Efter det här återvände Marina till Moskva, bara för att få veta att Sergej arkebuserats. (De här uppgifterna är osäkra, enligt Nils Åke Nilsson i hans förord till "Min ryska barndom" och kommer bl. annat från Ilja Ehrenburg. Birgitta Trotzig antyder i stället att familjen faktiskt skulle ha återförenats i Moskva innan arresteringarna i sin essä om Marina i sin bok Porträtt - Ur tidshistorien). Marinas dotter hamnade i arbetsläger, själv hamnade hon och hennes son i Elabuga, en liten tatarisk stad öster om Moskva. Där hängde hon sig 1941.

Det här är kortfattat en bakgrund till Marina Tsvetajevas unika författarskap. Hon var den första kvinnliga poeten i Ryssland som inte avfärdades med att skriva "kvinnlig" poesi. Hon jämfördes i stället med de stora manliga poeterna i sin samtid. När hon dog nämndes det inte i några ryska tidningar. Den stora tystnaden lade sig över hennes verk. Inte förrän efter Stalins död kunde hennes namn åter nämnas. 1965 kom ett urval av hennes dikter på nytt. Det är inte helt lätt att hitta hennes texter på svenska. Översättningarna som gjorts har utgetts i små upplagor och vissa kan man fortfarande hitta i välsorterade boklådor. Annat får man leta upp på antikvariat.

Här har jag hittat en intressant artikel av Anna Rotkirch för er som är intresserade att läsa mer om en av 1900-talets mest intressanta författarskap!

Den här målningen är från 1990 och det är Margareta Renberg som har gjort den. En geometrisk form som mycket väl kan tolkas som en huskropp. Titeln, som är både lång och poetisk, antyder det.   Jag har inte sett målningen i verkligheten, denna bild har jag hämtat ur en bok med hennes målningar och där finns också ett antal av hennes dikter med. Boken är närmare bestämt "Apotekets konstförenings årsskrift nr 18" och jag har fått den från min vän UB som också bidragit med de dikter jag tidigare publicerat av Margareta Renberg.  När jag fick boken i min hand fastnade jag omedelbart för just denna målning. Husbilder förekommer ju i de flesta konstnärers produktion, men detta är något utöver det vanliga. Huset saknar fönster, det saknar utgång eller ingång, men det finns en dörr där. Ungefär som ett handtag. Fast jag tänker dörr även om den inte är möjlig att passera igenom. Det är inte ett dött hus som bara ligger där i ett anonymt landskap. Det är istället ett hus som andas, som lever och som är lätt, trots sin påtagliga tyngd! Det är en paradox i sig. Ja när jag tittar länge på bilden är det ett hus som svävar, som lösgör sig ifrån marken! Det är ett obundet hus, ett hus som befinner sig i full frihet!  Ett hus som på ett märkligt sätt kommunicerar med omgivningen. Som att ointagligheten i själva verket är något helt annat.

Nu verkar det nästan som om denna blogg mest handlar om det skrivna ordet. Nå det må så vara. Just nu hittar jag ständigt intressanta poeter. Som Fredrik Nyberg med sin senaste diktsamling "Det blir inte rättvist bara för att båda blundar" ISBN91-1-301557-5. Omslaget är underbart vackert med fjärilar tecknade av , ja vem? Det står bara att omslagsbilden är hämtad ur "Djur och natur i södra Halland under 1700-talet efter ett manuskript av Pehr Osbeck". Men det var nog inte Osbeck som gjorde fjärilarna eller var det? Pehr Osbeck var i vart fall en Linnélärjunge och denne Linnelärjunge har Fredrik Nyberg ägnat den första diktsviten "Agat och Oliv" i samlingen. Där möter också Axel Axbring, Fredrik Nybergs morfar. Vad Osbeck och Axbring har gemensamt är att båda var kyrkoherdar i samma församling med 200 års mellanrum. Denna första del av diktsamlingen består av prosadikter. De inleds alla med rubriken Biografi. Det är nästan analytiskt hållen text, forskande och iakttagande. Här är en av dikterna:

Åsen döljer. Jag läser: Skog är lika med ödelagd äng. Den 11:e februari
1795 bortfördes (så skriver Osbeck) två bikupor i den strida ström,
som uppstod då vattnet i Hasslövs bäck mycket hastigt steg. Ängen är
för liten. Nu skakar det på riktigt. Idag är det den 11:e februari 2004.
Vattnet stiger. Läs nu långsammare.