kassandra50

Den här målningen är från 1990 och det är Margareta Renberg som har gjort den. En geometrisk form som mycket väl kan tolkas som en huskropp. Titeln, som är både lång och poetisk, antyder det.   Jag har inte sett målningen i verkligheten, denna bild har jag hämtat ur en bok med hennes målningar och där finns också ett antal av hennes dikter med. Boken är närmare bestämt "Apotekets konstförenings årsskrift nr 18" och jag har fått den från min vän UB som också bidragit med de dikter jag tidigare publicerat av Margareta Renberg.  När jag fick boken i min hand fastnade jag omedelbart för just denna målning. Husbilder förekommer ju i de flesta konstnärers produktion, men detta är något utöver det vanliga. Huset saknar fönster, det saknar utgång eller ingång, men det finns en dörr där. Ungefär som ett handtag. Fast jag tänker dörr även om den inte är möjlig att passera igenom. Det är inte ett dött hus som bara ligger där i ett anonymt landskap. Det är istället ett hus som andas, som lever och som är lätt, trots sin påtagliga tyngd! Det är en paradox i sig. Ja när jag tittar länge på bilden är det ett hus som svävar, som lösgör sig ifrån marken! Det är ett obundet hus, ett hus som befinner sig i full frihet!  Ett hus som på ett märkligt sätt kommunicerar med omgivningen. Som att ointagligheten i själva verket är något helt annat.