kassandra50

Jag träffade Christer Landergren första gången i september 1972. Det var Stockholms jazzdagar och han hade ställt ut sina jazzbilder på Kulturhuset. Jag hade nyligen använt en del av studielånet för att köpa en begagnad Pentax och börjat fotografera. Den hade ingen ljusmätare, jag använde en lös sak som man satte på kamerahuset och den var inte särskilt tillförlitlig!

Genom en frilansjournalist, som arbetade för Västerbottenskuriren, hade jag fått ett tillfälligt presskort, så att jag skulle komma till Stockholms jazzdagar utan att fullständigt köra min obefintliga studentekonomi i botten. Vid den här tiden visste jag inte mycket om jazzscenen i Sverige, i Umeå fanns Umeå Big Band, Lasse Lystedt och Bernt Egerbladh. Christer Landergren kände jag till från Orkesterjournalen och för mig var han redan då STOR när det gällde jazzfotografin. Jag tror inte att Christer någonsin fick klart för sig vad hans utställning betydde för mig den gången. Så här efteråt ser jag mig själv gå omkring med vidöppna ögon och gapande mun från bild till bild, med kameraväskan över axeln. Art Blakey, John Lee Hooker, Miles Davies och Duke Ellington. Christers bilder levde sitt eget liv, det kom musik ur hans svartvita bilder, monterade på masonite i format runt 50x60. Och där någonstans på utställningen dök han själv upp i vinröd manchesterkostym (tidstypisk) och vi möttes.  Vår relation började där på Stockholms jazzdagar och kom att vara ända fram till hans död i slutet av mars 2006. Till att börja med var det läraren – eleven det handlade om. Det var nog tack vare Christer som jag blev fotograf. Han stöttade mig, gav mig inspiration och lust att ge mig in på ett smalt område inom fotografin; jazzfotografens område. Jag arbetade som besatt för att bemästra mörkrummet och de värsta tänkbara ljusförhållanden i mörka klubblokaler där fantastisk musik utfördes. Efter hand kom vi att arbeta sida vid sida framför och bakom scener. Båda fotograferade vi för Orkesterjournalen. Vi gjorde en gemensam jazzutställning på kulturhuset i Stockholm, jag tror det var 1975. Christer undervisade på Christer Strömholms Fotoskola. Sedan var han en av dem som startade GFU, där han undervisade till 1984. Vid det laget hade jag slutat som yrkesverksam fotograf, men vi hade alltjämt kontakt till och från och mest per telefon. 1986 fick han Internationella Jazzfederationens Grand Prix för årets bästa jazzbilder i konkurrens med fotografer från 16 länder. Det betydde bl.a. att han fick göra en stor utställning i Warzawa 1987. Jazzfotoboken ”Body and Soul” blev verklighet  i maj 1987 och den är ett omistligt dokument när det handlar om jazzens människor i vår tid. Vackrare jazzbilder än de som finns i den boken finns inte.  Så var det med hans jazzbilder, de hade och har en alldeles speciell utstrålning. Det var aldrig någonsin fråga om att enbart visa upp en bländande teknik. Eller vackert komponerade bilder. Det var ALLTID för att berätta en historia, en kärlekshistoria till den musik som han på sitt sätt vigt sitt liv åt. Christers kärlek till jazzen och dess människor var stark och den känslan lyckades han ständigt förmedla i sina bilder som ingen annan. Hans sätt att arbeta handlade om närhet. Utan att någonsin bli påträngande. Detta gällde såväl framför som bakom scenen.   Jag tror inte att det någonsin hände att varken musiker eller folk i publiken någonsin irriterade sig på honom när han tog sina bilder. Han kunde konsten att vara synnerligen diskret. En blixt rakt på var sällsynt och förekom endast när det inte fanns någon annan möjlighet och OJ måste få en bild. Då blev det inte heller just mer än EN bild.

Christer och jag  lyssnade också mycket  på  jazzskivor tillsammans. Väldigt ofta handlade det om Duke Ellingtons storband.  Då hände det att Christer fällde kommentarer om bortgångna Ellingtonmusiker; "Snart är de fulltaliga igen i Ellingtonbandet, de sitter nog där uppe och lirar för fullt!"  Det låg mycket saknad och värme bakom sådana ord, som så här i skrift tycks banala. Nu är det min tur att säga: "Ellingtonbandet spelar som aldrig förr och Christer är med dem och fotograferar med sin Pentax, ja han kanske tillochmed får sitta in i saxsektionen och låna tenorsaxen av Paul Gonzalves när denne behöver ta igen sig en stund!"

Än finns det levande jazzmusik. Av den där sorten som aldrig tycks gå ur tiden. Som har rötterna i swing- och bebop, som känns oerhört hemtam och ändå upprepar den sig inte. Jag hör ju till dem som lyssnar på många olika slags musik. Men jag blir glad som ett barn när jag lyssnar på musik som svänger, som hela tiden bygger på det oväntade inom definierade ramar. Jag gillar att känna igen standardlåtar mellan de vildaste improvisationer. Det kanske är ett enkelt sätt att förhålla sig, men ibland är det oerhört skönt att bara få vara i ett energiflöde från improvisationsmusiker som står med hela sig i denna jazztradition av märket ”bebop”. Som får ”Stella by Starlight” och ”Green Dolphin Street” och till och med ”What a wonderful world” att låta nytt och dynamiskt. Precis så var det på Glenn Miller i går kväll. Kvartetten som spelade bestod av: Krister Andersson ts, Bosse Skuba p, Lars Burman b och Anders Nyberg dr. Det var härligt och omtumlande och svart och glädjerikt! Och så var det på det där viset som jag kommer ihåg från riktigt bra klubbkvällar på 70-talet: Kvällen började proffsigt, men kanske lite avvaktande, för att sedan stegras mer och mer och sluta när musiken var som mest het och intensiv. Glöm det där med ”gubb-jazz” och rutin. Det här var äkta vara.