kassandra50

 På Forum pågår nu och en vecka framåt en utställning av Agnes Monus. Forums lokaler kan ju beskrivas som brutala i sig, ett gammalt garage som återanvänds av kulturen. Mötet mellan Agnes Monus och denna plats blir djupt och dramatiskt. Monus arbetar med material som kan ses som brutala; taggtråd, koppartråd, ledningstråd och järntråd. Hon tillför dessa rum något mer, något som leder till upptäckter på olika plan i olika dimensioner.
I det stora rummet, där musiken, dansen och författarskapen vanligtvis möts, där har hon en stor installation med titeln "utan modersmål". Man kan vandra omkring inne i den, se den ur olika vinklar, upptäcka nya förhållanden i rummet, mellan ytor och  strukturer. Här är det så naket det kan bli, här har betraktaren en egen arena, där de mest personliga tolkningar blir möjliga. Visserligen har Monus skrivit kommentarer till sina verk, men dessa lämnar öppningar snarare än begränsar tolkningsmöjligheterna.

"dubbel kröning" består av två vävnader , en i koppar, en i järn. Vävnaderna är parallella, står i ett dialogt förhållande till varandra och till rummet. Jag tänker omedelbart ordet lyrik när jag går in här. Det är vackert på ett nästan sagobetonat sätt. Bedrägligt. Koppartråden och järntråden är hård, vass och kall. Det skenbart mjuka är inte mjukt.
 Det 3:e verket blir mer konkret. "jag tänker på Janne" är en berättelse om någon som dött och hur den personen dött. Ett minnesverk, en efterskrift. Det är inte ovanligt att verk framförs till minne av någon. Agnes Monus lyckas väl i sitt berättande. Hon griper tag men blir aldrig privat. Det finns luft att andas, egna tolkningar att göra, egna frågor att ställa. Hon lyckas förmedla ett mänskligt perspektiv i hanterandet av brutala, besvärliga material. Det är djupt berörande.