Margareta Renberg en gång till
Här är upphittadade dikter som jag fått från en vän:
Jag behöver
mjölk, socker
smör, jäst och mjöl
anis att krydda med
och hett isterflott
att fritera bröden i.
Jag behöver
en biljett
till en buss
som kör förbi
alla norrländska kuststäder
och inte stannar
förrän den nått
till kanten av tundran.
Jag behöver vidare
en mycket längre horisontal
linje, än som ryms i
möblerade rum
en vertikal och
ett par extra sockor.
*
Hemifrån
Hemifrån
Din gam har kommit tillbaka
med kött i näbben.
Din duva med gröna blad.
Vattnet sjunker och du
packar dina väskor.
Tidigt i morgon
ligger en handske
tom som besviken
moderlighet,
stor som en kropp och svart
i det frostvita gräset.
Otacksamma dotter
sparka inte på den!
Ta en omväg då du går
bort från vårt hus!
*
Ett isklart ljus
och vi äter hoppfullt frukost
avresedagens morgon.
En kaffekopp ande.
En kaffekopp materia.
Och mellan osynligheterna
växer en hinna av synligheter.
Svart vätska i den vita koppen.
Vit vätska i den svarta.
Ni som vill förbjuda beröring
kommer inte att lyckas.
Till slut är bara
beröringen möjlig.
Och sockerbiten dör i koppen.
Den överlämnar sin sötma
till den heta drycken.
Så sitt vackert små hundar!
Sitt from
guds små hundar…
Indunstad uppståndelse
vid vår hemkomst.
Din kopp som du bara
druckit ur till hälften
är full
av klibbigt grums på botten.
Vad hade vi väntat oss?
En sockerbit här
på vår diskbänk
vore ett sant mirakel.
Så sitt vackert små hundar!
Sitt vackert
Guds små hundar!
Döden är vit
som en sockerbit.
*
En nyckelpiga halvt krossad
men ännu levande.
Tusentals myror
myllrar mellan stenar.
Vinglösa myror,
myror med små vingar,
myror med vingar dubbelt så stora,
ganska lika bevingade granfrön.
En gång om året flyger
de jordbundna.
Jag missade inte uppstigandet
ur små hål mellan stenar.
Men medan jag stirrade
på en väldig gul traktor
och en man som kapade
sjuka almgrenar
försvann myrorna.
Jag såg bara bort
en kvart eller så.
*
En gång…
En gång i tiden
heter det visst,
var det svårt att
göra huvudet tomt
till natten.
Men det har blivit
lättare med tiden.
Ibland blir jag rädd
att släppa taget om…
Som om minnet,
skulle förblöda
under natten.
Räknar fotohörn,
tills koltrasten
börjar sjunga.
Det är för tungt
för en så liten fågel
att hålla
världen stilla.
Kommentarer
Trackback
