kassandra50

På moderna museet pågår nu en mycket spännande utställning. Dick Bengtsson visas i helfigur på ett sätt som nog inte gjorts tidigare i Sverige. Jag kom i kontakt med hans måleri någon gång i slutet på 70-talet. Det var via konstkritiker, tidskrifter och annat indirekt. Jag bestämde mig då för att detta inte var värt att se och jag blev irriterad över vad jag läste om Dick Bengtssons målningar. Varför i all sin dar utmana genom att sätta hakkors på bilderna! Var han nazist eller var det någon slags antinazisthållning som han hävdade på detta irriterande och otydliga sätt? Jag var relativt ung då och hittade ingen väg in till detta. Så småningom undgick jag inte att stöta på Dick Bengtssons målningar i verkligheten. Till en början blev jag fortfarande provocerad och arg! Karln brydde sig ju inte ett skvatt om måleriets medel och teknik! Fernissorna flödade över målningarna, han använde t.o.m strykjärn för att "förstöra" de färdiga målningarna så att de såg ankomna ut! Patina med ett finare ord. Dessutom levde Dick Bengtsson ett mycket destruktivt liv, han gick helt enkelt ner sig och överlevde inte sviterna av sitt ihärdiga alkoholmissbruk.

Med tiden började jag ändå uppleva dessa målningars oerhörda uttryckskraft och jag vågade låta mig påverkas av dem. För jag kunde inte undgå den lockelse som denna bildvärld utövade på mig! Allting kunde vara så fel att det blev rätt: färger ställdes mot varandra på ett sätt som i det närmaste är att beskriva som anarkistiskt och likadant var det med form och komposition! Men är det någon svensk konstnär som fått mig att upptäcka att det fula, det ganska brutala, det som inte riktigt stämmer, kan ha en inneboende skönhet, så är det faktiskt Dick. Bengtson.  Att använda sig av provocerande symbolik för att visa på en inbyggd hotbild i en skenbar idyll kan vara ett enkelt grepp. Men det blir inte så i Dick Bengtssons bildvärld. Helt enkelt för att han vägrar att redovisa varför han gör som han gör. Fortfarande står vi alla mycket undrande inför betydelser i hans konst. Det skrivs åtskilligt för att utröna vad det ena eller andra kan stå för. Bara det är stort i sig: Han ställer sin publik i en situation där hjärnorna och känslorna måste arbeta på fler än ett plan samtidigt och där man knappast kan befinna sig i ett likgiltighetens ingenmansland!

Till saken hör att Dick Bengtsson är en av relativt få svenskar som finns representerade på Centre Pompidou i Paris. I Europa betraktas han som en av de mest betydande svenska modernisterna. Idag är jag beredd att hålla med! För bra konst måste beröra. Det måste finnas en angelägenhetsgrad i den som höjer den över dagsländorna. Utställningen på Moderna Muséet är ett strålande bevis på att Dick Bengtsson hör till de verkligt stora.

Om Lena Cronqvists senaste utställning har det skrivits en hel del. Den finns att beskåda på Galleri Lars Bohman. Det är en utställning som uteslutande består av självporträtt på ett eller annat sätt. Det har det väl i och för sig för det mesta handlat om  i Lena Cronqvists måleri. Om man bortser från ett nära naturmåleri som hon ägnade sig åt i början på sin målarbana. Men nu har dessa självporträtt renodlats och rensats från de flesta attribut. Spegeln kommer in. Liksom flickdockorna och en clowndocka. Händer som klippts bort ur bilden både på henne själv och på dockorna. Det är ett måleri som det är svårt att förbli oberörd inför. Vad man sen än må tycka. Det är liksom mindre väsentligt. Tyckandet. Här har hon visat upp sig för alla som vill se. Fullständigt avklädd kan det kännas fast med kläderna på. Det finns en monotoni i utställningen, särskilt i de första rummen. En monotoni som består i tudelningarna av målningarna: bordsskiva, bakgrund. Ögonen som uttrycker och munnarna som är ganska orörliga. I det lilla mellanrummet med silverglänsande spegelansiktsskulpturer öppnas det hela något. Som att leken införs i det kompakta allvaret. I det innersta rummet finns de mindre lerskulpturerna. Intagande. Vackra. Och de märkliga målningarna där hon staplat sitt huvud x3 som några slags totempålar. 
Utställningen tillför mig kanske mer på ett psykologiskt plan än på ett måleriskt då  hon använder sig av ett ganska grovt hantverk.  Den råa färgbehandlingen, som inte har något insmickrande över sig,  har i sig en betydelse. De grova, osminkade penseldragen likaså. Som att hon vill understryka att hon inte förskönar. Jag vet att hon är väl förtrogen med måleriets teknik och medel. Ändå är det som att hon väljer att bortse från detta.
Jag kan ta denna utställning till mig. Bära den med mig på insidan. Inte som en skönhetsupplevelse, men som en utställning som ställer angelägna och oroande frågor. Visserligen är oron inte lika expressiv som i tidigare utställningar, men den finns där som en påtaglig ingrediens. 
Jag faller till föga. Och bugar. Lena Cronqvists konstnärskap är av det slaget att det är odiskutabelt. Läs mer om utställningen här.