kassandra50

Idag läste jag en recension i Svd av Lars Lovén. Vi hade uppenbarligen varit på samma konsert söndagen 10 maj i Stockholms synagoga. När jag läste hans rader hände det som ibland händer när jag läser recensioner. Jag kände inte alls igen mig. Hans beskrivning av konserten är inte min. Och jag undrade om jag missuppfattat alltihop, eller om jag råkade vara döv i söndags fast jag inte insåg det.  Det sista är inte troligt och det första är inte heller särskilt sannolikt. Så nu tänker jag delge den som vill läsa,  mina minnesbilder av kvällen.
För första gången var jag i en synagoga. Det var speciellt. Det var också första gången jag skulle lyssna på levande sefardisk musik. Jag hade kommit till konserten genom en inbjudan från Forum Kultur . Jag har lyssnat en del på kletzmer, på musik som har Aschkenasisk bakgrund, men väldigt lite på Sefardisk sådan. För den som vill veta lite grundläggande fakta om Sefarder finns det en länk här. Det fanns en inbygd svårighet i konserten: Jag förstod inte alls texterna som om jag förstått det rätt, samtliga var på Sefardiska. Inledningsvis kändes också musiken väldigt ovan, den var långsammare än jag föreställt mig, den var rytmiskt inte heller något jag direkt kände mig hemmastadd i.  Jag tänkte faktiskt att detta är för ovanligt, detta har jag inte någon ingång till. Men efterhand förändrades detta och till min hjälp kom flamencogitarristen Hanan Levy "Sorelo" som med sitt intensiva gitarrspel, sitt rytmiska gestaltande av musiken, öppnade upp alltsammans och jag sveptes med i en musikalisk upplevelse av ovanligt slag! Lior Elmalich själv sjöng med en närmast lyrisk röst och fast jag inte förstod orden förstod jag något annat, något som rörde sig i ett icke-verbalt område och som berörde mig djupt. Här finns en intressant länk för den som vill ha en liten musikalisk bakgrund (en kort intervju med Elmalich). Det rör sig om en poetisk liturgisk tradition där denna sefardiska musik hör hemma. Med sig hade han också Alon Ben Michael, som spelade på olika trummor.

Mot slutet av konserten hälsade Lior Elmalich en vän välkommen upp på scenen. Det blev lite allsång av det hela, men inte störde det mig. Det var en härligt generös stämning inne i synagogan och efter detta inhopp avslutade Elmalich-Sorelo- Ben Michael med några oerhört intensiva sånger.


Något som publiken visade stor uppskattning för. Extranummer - javisst!