kassandra50

Det har just gått upp för mig att jag missat en person som jag definitivt inte borde ha missat. Jag kom försent helt enkelt. Ändå var hon bara några år äldre än jag själv och kom från samma landsända. Hon var framför allt målare, men gav också ut en diktsamling, en debut som jag någonstans hört talas om,men som jag då inte brydde mig för mycket i. Sen gav hon inte ut några mer dikter. Debutdiktsamlingen hette "En tatuerad dams memoarer" och kom ut 1974 på Norstedts. Nu går den inte att få tag i verkar det som. Man kan ju hoppas att om många frågar efter henne så skulle Norstedts ta chansen och ge ut henne igen postumt.  Margareta dog i april 2005, alltså för snart ett år sedan. Jag missade henne med en hårsmån! Det är inte rättvist! Om någon som läser det här råkar ha diktsamlingen i sin bokhylla utan att läsa i den och utan att den betyder något speciellt så kan väl denna person i så fall höra av sig till mig! Eller förresten, hör av dig i alla fall! Till min e-post: [email protected].
Här är den enda dikt jag läst av henne:

I går kväll återknöt jag bekantskapen med Franz Kafka på Forum. När det gäller Kafka har jag avskärmat mig ända sedan gymnasiet. Då läste vi Processen. Jag fick en  negativ inställning till honom då och bestämde mig för att Kafka, den skulle jag undvika. Sedan har det aldrig blivit av egentligen och det är jag själv som hållit mig undan. Men som sagt, igår kväll var jag på en föreställning med texter av Franz Kafka och det var Reine Brynolfsson som framförde dem. Jag gick ensam, det var nog bäst så, istället för att gå med någon Kafka-entusiast och bli mer eller mindre intvingad i en positiv attityd. Det var bästa möjliga förutsättningar, föreställningen var komprimerad till 1 tim (det skulle jag nog klara) och Z-kvartetten spelade Janacek mellan monologerna. Texterna hade Jean-Claude Arnault bearbetat och valt ut. Det hela blev en suggestiv föreställning som bitvis fick blodet att isa sig. Kafkas komplicerade förhållande till fadern gick som en röd tråd genom föreställningen och slutet var oundvikligt, faderns dödsdom över sonen som denne själv förverkligar genom att arrangera sin egen drunkning. Sedan blev det ju inte sämre av att det råkade vara Reine Brynolfsson som framförde dem. Han hör till mina favoritskådespelare. Efter denna kväll inser jag att jag har ändrat  förhållningssätt till Franz Kafka, från att vara en som inte vill befatta sig, till att bli ordentligt nyfiken. Och jag tänker gripa efter den dubbelvolym som nu kommer på årets bokrea: Processen + Slottet. Jag tror jag läser Slottet först, eftersom Processen hör till mitt malätna och förmodligen missförstådda bagage från min ungdomstid.

Idag gjorde jag äntligen ett besök hos min gode vän Bosse Scherman i hans affär "Skivfynd".  Den ligger mitt emot rådhuset på Scheelegatan. Det är en till ytan liten affär. Men den rymmer allt när det handlar om  jazz- och bluesmusik. I synnerhet av äldre datum. Om det är något särskilt man vill ha, som man nästan inte tror finns, så är det bara att fråga Bosse. Existerar det, ja då har han det förmodligen. I hans affär finns begagnat, vinyl, nytt och gammalt på cd. Jag kom hem med en 5cd-box med Memphis Minnie (suverän ljudkvalitet), en cd med Ma Rainey och naturligtvis också en cd med Bessie Smith. Känner mig just nu oförskämt rik. Rik på musik. "I Hate to See The Sun Go Down" och "Blues Everywhere". Tack Bosse!