kassandra50

Operaversionen av Shakespeares Macbeth på kungliga operan är en salig blandning minst sagt. Berättelsen i sig blir i Kiljunens regi en ganska enkel historia som egentligen bara beskriver maktkamp. Macbeth själv beskrivs som en ganska svagt begåvad person som drivs till blodiga illdåd av sin satmara till hustru. Först mördar han Duncan, kungen utan att ha något annat motiv än att snabbt själv komma till makten (häxornas spådom skulle han till varje pris infria). Sen mördar han Banquo, för att häxorna spått att hans barn skulle bli kung. Det håller inte eftersom MacBeth själv var barnlös. Han hade ju faktiskt kunnat komma överens med Banquo, som verkade vara en trofast själ. Tala om att slåss i onödan. Och sådär fortsätter det. Naturligtvis slutar det med att Lady Macbeth blir galen, går i sömnen, försöker förgäves två sina händer rena från allt blod och tar livet av sig, samt att Macbeth blir skjuten av Macduff som hämnas sin fru och sina barn. Ja ja. Berättelsen är som den är, men jag gillar nog bättre Shakespeares ursprungshistoria som skildrar fler nivåer i sammanhanget. Det blir inte bättre av att regissören tar till  fåniga leksaks-k-pistar, kameror som mordvapen och fisknät som färgas i blod och nästan helt undviker de sexuella kontexterna som vanligtvis kryddar en Macbeth i operaversion.
Macbeth och Banquo

Ändå ska det sägas att sceneriet rätt snyggt. Jag faller för de där surrealistiska träden som växer upp i slutet. MEN det som räddar alltsammans från att bli ett patetiskt magplask är Verdi själv. Musiken är av det vidunderliga slaget. Kungliga operans kör är fantastisk, hovkapellet lyfter till oanade höjder under Morandis ledning och sen finns det solistiska prestationer som inte går av för hackor.  Lena Nordins sömngångarscen med sin slutaria. Den kommer jag att minnas mycket länge. Hon lyckades verkligen gestalta sin roll här och trots regissören som försett henne med ett bländande lysrör istället för nattlampa, lyckades hon sätta fokus på rollens dubbelhet.  Tala om att ge uttryck för ångest och ruelse på ett sätt som går under skinnet. Jaakko Ryhänen, den finske basen, som Banquo, var alldeles alldeles underbar. Stor sorg att han mördades redan i 2:a akten. Honom hade jag gärna hört hela kvällen. Macduff i form av georgiske tenoren Badri Maisuradze var oerhört övertygande och berörande i sin aria när han sörjer sin familj. Tyvärr saknade jag styrkan och glöden hos Macbeth själv, som sjöngs av Marco Vratogna. Rollen skulle Peter Matei ursprungligen ha gjort och jag kan nog föreställa mig att han hade varit som klippt och skuren. Vratogna var alltför lyrisk och för lite dramatisk i mitt tycke.  Till sist Operakören: Aldrig har jag hört den i ett bättre skick än denna kväll. Urstarkt i häxscenerna och folkscenerna. Detta var stor gestaltning av Verdi!!! Som gillade att skriva för körer. Så sammantaget var det en härlig kväll på operan om än med vissa invändningar mot regin. Det faller tungt på Kiljunens konto.