Utställning pågår!
På moderna museet pågår nu en mycket spännande utställning. Dick Bengtsson visas i helfigur på ett sätt som nog inte gjorts tidigare i Sverige. Jag kom i kontakt med hans måleri någon gång i slutet på 70-talet. Det var via konstkritiker, tidskrifter och annat indirekt. Jag bestämde mig då för att detta inte var värt att se och jag blev irriterad över vad jag läste om Dick Bengtssons målningar. Varför i all sin dar utmana genom att sätta hakkors på bilderna! Var han nazist eller var det någon slags antinazisthållning som han hävdade på detta irriterande och otydliga sätt? Jag var relativt ung då och hittade ingen väg in till detta. Så småningom undgick jag inte att stöta på Dick Bengtssons målningar i verkligheten. Till en början blev jag fortfarande provocerad och arg! Karln brydde sig ju inte ett skvatt om måleriets medel och teknik! Fernissorna flödade över målningarna, han använde t.o.m strykjärn för att "förstöra" de färdiga målningarna så att de såg ankomna ut! Patina med ett finare ord. Dessutom levde Dick Bengtsson ett mycket destruktivt liv, han gick helt enkelt ner sig och överlevde inte sviterna av sitt ihärdiga alkoholmissbruk.
Med tiden började jag ändå uppleva dessa målningars oerhörda uttryckskraft och jag vågade låta mig påverkas av dem. För jag kunde inte undgå den lockelse som denna bildvärld utövade på mig! Allting kunde vara så fel att det blev rätt: färger ställdes mot varandra på ett sätt som i det närmaste är att beskriva som anarkistiskt och likadant var det med form och komposition! Men är det någon svensk konstnär som fått mig att upptäcka att det fula, det ganska brutala, det som inte riktigt stämmer, kan ha en inneboende skönhet, så är det faktiskt Dick. Bengtson. Att använda sig av provocerande symbolik för att visa på en inbyggd hotbild i en skenbar idyll kan vara ett enkelt grepp. Men det blir inte så i Dick Bengtssons bildvärld. Helt enkelt för att han vägrar att redovisa varför han gör som han gör. Fortfarande står vi alla mycket undrande inför betydelser i hans konst. Det skrivs åtskilligt för att utröna vad det ena eller andra kan stå för. Bara det är stort i sig: Han ställer sin publik i en situation där hjärnorna och känslorna måste arbeta på fler än ett plan samtidigt och där man knappast kan befinna sig i ett likgiltighetens ingenmansland!
Till saken hör att Dick Bengtsson är en av relativt få svenskar som finns representerade på Centre Pompidou i Paris. I Europa betraktas han som en av de mest betydande svenska modernisterna. Idag är jag beredd att hålla med! För bra konst måste beröra. Det måste finnas en angelägenhetsgrad i den som höjer den över dagsländorna. Utställningen på Moderna Muséet är ett strålande bevis på att Dick Bengtsson hör till de verkligt stora.
Med tiden började jag ändå uppleva dessa målningars oerhörda uttryckskraft och jag vågade låta mig påverkas av dem. För jag kunde inte undgå den lockelse som denna bildvärld utövade på mig! Allting kunde vara så fel att det blev rätt: färger ställdes mot varandra på ett sätt som i det närmaste är att beskriva som anarkistiskt och likadant var det med form och komposition! Men är det någon svensk konstnär som fått mig att upptäcka att det fula, det ganska brutala, det som inte riktigt stämmer, kan ha en inneboende skönhet, så är det faktiskt Dick. Bengtson. Att använda sig av provocerande symbolik för att visa på en inbyggd hotbild i en skenbar idyll kan vara ett enkelt grepp. Men det blir inte så i Dick Bengtssons bildvärld. Helt enkelt för att han vägrar att redovisa varför han gör som han gör. Fortfarande står vi alla mycket undrande inför betydelser i hans konst. Det skrivs åtskilligt för att utröna vad det ena eller andra kan stå för. Bara det är stort i sig: Han ställer sin publik i en situation där hjärnorna och känslorna måste arbeta på fler än ett plan samtidigt och där man knappast kan befinna sig i ett likgiltighetens ingenmansland!
Till saken hör att Dick Bengtsson är en av relativt få svenskar som finns representerade på Centre Pompidou i Paris. I Europa betraktas han som en av de mest betydande svenska modernisterna. Idag är jag beredd att hålla med! För bra konst måste beröra. Det måste finnas en angelägenhetsgrad i den som höjer den över dagsländorna. Utställningen på Moderna Muséet är ett strålande bevis på att Dick Bengtsson hör till de verkligt stora.
Kommentarer
Trackback
