kassandra50

Om Lena Cronqvists senaste utställning har det skrivits en hel del. Den finns att beskåda på Galleri Lars Bohman. Det är en utställning som uteslutande består av självporträtt på ett eller annat sätt. Det har det väl i och för sig för det mesta handlat om  i Lena Cronqvists måleri. Om man bortser från ett nära naturmåleri som hon ägnade sig åt i början på sin målarbana. Men nu har dessa självporträtt renodlats och rensats från de flesta attribut. Spegeln kommer in. Liksom flickdockorna och en clowndocka. Händer som klippts bort ur bilden både på henne själv och på dockorna. Det är ett måleri som det är svårt att förbli oberörd inför. Vad man sen än må tycka. Det är liksom mindre väsentligt. Tyckandet. Här har hon visat upp sig för alla som vill se. Fullständigt avklädd kan det kännas fast med kläderna på. Det finns en monotoni i utställningen, särskilt i de första rummen. En monotoni som består i tudelningarna av målningarna: bordsskiva, bakgrund. Ögonen som uttrycker och munnarna som är ganska orörliga. I det lilla mellanrummet med silverglänsande spegelansiktsskulpturer öppnas det hela något. Som att leken införs i det kompakta allvaret. I det innersta rummet finns de mindre lerskulpturerna. Intagande. Vackra. Och de märkliga målningarna där hon staplat sitt huvud x3 som några slags totempålar. 
Utställningen tillför mig kanske mer på ett psykologiskt plan än på ett måleriskt då  hon använder sig av ett ganska grovt hantverk.  Den råa färgbehandlingen, som inte har något insmickrande över sig,  har i sig en betydelse. De grova, osminkade penseldragen likaså. Som att hon vill understryka att hon inte förskönar. Jag vet att hon är väl förtrogen med måleriets teknik och medel. Ändå är det som att hon väljer att bortse från detta.
Jag kan ta denna utställning till mig. Bära den med mig på insidan. Inte som en skönhetsupplevelse, men som en utställning som ställer angelägna och oroande frågor. Visserligen är oron inte lika expressiv som i tidigare utställningar, men den finns där som en påtaglig ingrediens. 
Jag faller till föga. Och bugar. Lena Cronqvists konstnärskap är av det slaget att det är odiskutabelt. Läs mer om utställningen här.